Okej. Så. Hemma från första kurstillfället av vår första agilitykurs och jag känner att jag har massvis att skriva om, men vet inte riktigt i vilken ände jag skall börja. Detta blir nog ett jättelångt inlägg, till och med för att vara jag.
Underhunden imponerade verkligen på mig idag. Trots andra hundar han aldrig träffat förr eller fått nosa på bara en meter ifrån oss var han oerhört lyhörd och kontaktsökande. Som om det inte fanns några hundar där alls. Och då kände jag att nu jävlar. Nu har jag lyckats. Och vilken härlig känsla!
Andra halvan av kursen slogs vi däremot ihop i samma grupp som en löptik, och då gick det inte längre. Han betedde sig lika illa som han gjorde mot alla hundar för ungefär ett år sedan. Och visst är det jobbigt att backa så långt, men den enorma kontrasten jag såg i hans beteende före och efter vi tränade med löptiken gjorde mig hoppfull. För vi har lyckats träna bort hans reaktion nära andra hundar när vi trodde det var omöjligt. Då lyckas vi nog med löptikar också. Och extra skönt var det att få det bekräftat att det var löptiken som gjorde det omöjligt för honom att fokusera i lördags. Utan löptik hade han varit en stjärna. Min stjärna.
Okej, så. Agility. Nu gjorde vi inte så mycket idag, men wow. Nelson hade så kul. Jag har aldrig sett honom ha så kul när vi tränar. Han brukar göra vad jag ber honom om och det är det. Oavsett vad jag belönar med. Men här verkligen längtade han efter att få ett kommando. Det var så härligt att se. Jag hade nog rätt när jag tänkte att agility är en sport som passar honom.
Kursupplägget, då. Jag har bara gått en kurs på BKn tidigare, och den älskade jag. En hund ute åt gången och alla hade uppmärksamheten på det ekipaget och kom med kritik och uppmuntran. På den här kursen var det inte alls lika bra. Största delen av tiden gick ut på att stå i kö och vänta på att få göra ett försök på hindret för att sedan stå i kö igen. Vi är många ekipage, 12 stycken, så det var långa väntetider. Allt som allt gjorde jag och Nelson 10 övningar under en och en halv timme. Resten av tiden spenderade vi med att stå i kö. Det var lite tråkigt tycker jag. Och jag tyckte synd om Nelson som var så duktig på ögonkontakten och fokuset och inte riktigt fick något för det.
Men vi hade roligt, och jag kan verkligen se oss hålla på med detta på tävlingsnivå. Inte bara som en önskan från min sida utan som ett realistiskt mål. Nu måste jag bara orka pallra mig iväg till klubben ett par dagar i veckan för att öva!
Underhunden imponerade verkligen på mig idag. Trots andra hundar han aldrig träffat förr eller fått nosa på bara en meter ifrån oss var han oerhört lyhörd och kontaktsökande. Som om det inte fanns några hundar där alls. Och då kände jag att nu jävlar. Nu har jag lyckats. Och vilken härlig känsla!
Andra halvan av kursen slogs vi däremot ihop i samma grupp som en löptik, och då gick det inte längre. Han betedde sig lika illa som han gjorde mot alla hundar för ungefär ett år sedan. Och visst är det jobbigt att backa så långt, men den enorma kontrasten jag såg i hans beteende före och efter vi tränade med löptiken gjorde mig hoppfull. För vi har lyckats träna bort hans reaktion nära andra hundar när vi trodde det var omöjligt. Då lyckas vi nog med löptikar också. Och extra skönt var det att få det bekräftat att det var löptiken som gjorde det omöjligt för honom att fokusera i lördags. Utan löptik hade han varit en stjärna. Min stjärna.
Okej, så. Agility. Nu gjorde vi inte så mycket idag, men wow. Nelson hade så kul. Jag har aldrig sett honom ha så kul när vi tränar. Han brukar göra vad jag ber honom om och det är det. Oavsett vad jag belönar med. Men här verkligen längtade han efter att få ett kommando. Det var så härligt att se. Jag hade nog rätt när jag tänkte att agility är en sport som passar honom.
Kursupplägget, då. Jag har bara gått en kurs på BKn tidigare, och den älskade jag. En hund ute åt gången och alla hade uppmärksamheten på det ekipaget och kom med kritik och uppmuntran. På den här kursen var det inte alls lika bra. Största delen av tiden gick ut på att stå i kö och vänta på att få göra ett försök på hindret för att sedan stå i kö igen. Vi är många ekipage, 12 stycken, så det var långa väntetider. Allt som allt gjorde jag och Nelson 10 övningar under en och en halv timme. Resten av tiden spenderade vi med att stå i kö. Det var lite tråkigt tycker jag. Och jag tyckte synd om Nelson som var så duktig på ögonkontakten och fokuset och inte riktigt fick något för det.
Men vi hade roligt, och jag kan verkligen se oss hålla på med detta på tävlingsnivå. Inte bara som en önskan från min sida utan som ett realistiskt mål. Nu måste jag bara orka pallra mig iväg till klubben ett par dagar i veckan för att öva!