Set the scene: Rasmusgården. Bostad för kaniner och fåglar. Ett stort fält där Nelson har jagat djur mer än en gång för mycket. Nelson är understimulerad och uttråkad. Nelson är på helspänn för att få springa i ilfart efter vad som helst. Det är dömt att misslyckas, right? Wrong!
Idag såg vi visserligen inga kaniner, men det stod en ensam fågel på fältet typ tjugo meter bort. Jag ser hur Nelson spänner sig och sedan rusar iväg på det sättet han bara gör när han jagar något. Jag ryter "NEJ", och omedelbums tvärnitar Nelson och vänder tillbaka till mig. Gissa om han fick världens bästa belöning! ;) Några minuter senare börjar han rusa efter något igen, jag ryter ännu en gång "NEJ" och han vänder tillbaka. Tredje och sista gången han försökte sticka var när han såg två människor långt borta. Nelson har ju fattat det här med att hundar alltid kommer i par med en människa, så alla människor han ser är potentiella hundägare vilket i hans värld innebär en potentiell möjlighet till världens bästa lek. Än en gång lyckas jag stoppa honom direkt när jag ryter nej. Jag lyckades alltså stoppa honom mitt i jakten tre gånger av tre! Han börjar verkligen bli duktig. En vacker dag kanske jag kan få hans uppmärksamhet utan att behöva låta som en tysk general på köpet, men tills dess är jag tacksam för att han överhuvudtaget lyssnar på mig.