Jag har två hundar. Jag har en underbar sambo. Jag bor i en lägenhet med trädgård. Jag har bil och jag utbildar mig till något jag tycker är roligt. Ändå kämpar jag med mig själv för att orka leva. Ibland önskar jag att jag inte hade en perfekt barndom som jag kunde skylla på. För som det är nu känns jag bara som en bortskämd pappa-betalar som blir sur varje gång livet inte går som jag vill. I mitt huvud, alltså. Men sedan ångrar jag mig, såklart. Men nog fan hade det varit bättre om jag hade något att skylla på...
Jag börjar en ny termin nu. Jag kommer läsa jobbiga, tråkiga ämnen hela terminen, och kommer dessutom behöva gå i skolan på heltid från åtta till fem. Det är helt normalt för andra, men om jag går så mycket mer än två timmar om dagen slutar jag sova av ångesten. Förra gången jag gick längre än två timmar dagligen blev jag sjukskriven en tredje gång på rad. Dessutom är jag ensam på utbildningen, jag har ingen jag kan prata med, och om jag skall vara ensam, omgiven av människor som inte är det, på heltid, kommer jag inte bara få ångest utan bli galen på köpet.
På grund av mina långa dagar måste vi hitta dagmatte till hundarna. Något som visar sig vara sjukligt svårt. Vi har hittat en enda människa som kanske, kanske, skulle kunna hjälpa till. Men hennes hund är osäker på andra hundar, och Tali är ju inte direkt försiktig av sig. Vi har träffats två gånger nu och promenerat i hop i förhoppning att Tali och hennes hund blir kompisar. Det måste fungera. Det bara måste. Annars vet jag inte vad jag skall göra.
Vi blir utslängda från vår lägenhet sista juli. Det innebär att vi måste hitta någonstans att bo innan dess. Att hyra en lägenhet med två hundar och två katter är i princip omöjligt (även om det inte skall få lov att vara det), så vi måste i princip köpa. Daniel som är tysk och har bott här i två år har ingen credibility alls. Jag är student. Dessutom måste vi hitta någonstans vi VILL bo. Jag är livrädd för detta.
Och så Tali. En schäfervalp, som är som hon är. Jätteduktig när hon är ensam. Hysterisk runt andra hundar. Och vad får vi höra av hundtränare? Att hon verkar ha en hel del överskottsenergi. Har vi testat klickerträning? Vet vi vad shaping är? Jag börjar bli alltmer kritisk mot hundtränare som använder sig av positiv förstärkning. Inte för att positiv förstärkning är fel, men eftersom de gör allt lika enkelt som Cesar Millan och Jeppe Stridh gör. Understimulans är för klickermänniskor som dominans är för Cesar & co: orsaken till allt ont. Det tas ingen hänsyn till att andra hundar är Talis största störningsmoment, det absolut svåraste som finns för henne och som vi har jobbat med sedan hon flyttade hit. Nej, utan det är uppenbart att hon är understimulerad för att hon skäller. Det är alltså mitt fel att hon skäller. Uppenbarligen. Det hette ju samma sak med Nelson när han var liten och det var ju mitt fel som matte, men det fanns ju inte på kartan att han var understimulerad, så som vi tränade. Jag är trött på att bli beskylld för att vara en dålig ägare när jag spenderar hela min vakna tid med att träna med hundarna. Mitt självförtroende är redan i botten, min ångest över att vara otillräcklig är redan så stark. Jag behöver inte detta.
Allt det här. Rädsla för att bli sjukare, ångest över studierna, rädsla för att bli ensammare, oro över dagmatte, rädsla för att inte få bolån, rädsla för att inte hitta någonstans att bo, ångest över min otillräcklighet och vetskapen att jag är helt jävla värdelös på allt jag tar mig för. Allt det här gör att jag går sönder. Jag bara krasar ihop. En vanlig människa fixar det här, kanske. Inte jag. Jag blir handlingsförlamad. Jag bara ligger där i sängen och hyperventilerar. I timmar. Dagar. Äter ångestdämpande och sover. Hyperventilerar lite till. Och jag skakar och skakar av skräck.
Om jag någonsin hittar en ande i en flaska vet jag vad jag skall önska mig. Jag vill inte ha hundra miljoner. Jag vill inte ha ett slott i Spanien. Jag vill inte ha evigt liv, lycka, kärlek eller skönhet. Jag vill bara kunna hantera livet.