Nelson är ju som bekant inte särskilt gosig av sig. Alls, faktiskt. Han flörtar järnet med nya människor, men gamla tråkiga matte tar han för givet. Men en sak har vi. I samma ögonblick som husse stänger ytterdörren för att gå till jobbet på morgonen, kommer Nelson och lägger sig precis exakt såhär:
Alldeles rakt över hela nyllet på mig. Och jag njuter. Vaddå personlig sfär? Det är så sällan han visar affektion att jag tacksamt tar emot varenda gång! Så i morse. Husse säger hejdå och stänger dörren, Nelson lägger sig tillrätta över mitt ansikte, och Ankan tycker det är en bra idé att följa John och trycker också upp sig mot mitt ansikte. Och då säger Nelson till, med en mycket snäll läpplyftning och milt men markerat morr. Ankan, som är van att bo i flock, backar och lägger sig vid mina fötter istället utan att fundera så mycket mer över det. En inte särskilt spännande grej, kan man tycka, men det gjorde mig väldigt glad.
Nåja. Avundsjuka är inget att bli glad för, kanske, och är något jag kanske kommer få jobba lite på senare. Men jag är glad för att Nelson faktiskt KAN säga till när han tycker att han behöver det, för det är något jag verkligen inte har sett ofta, om ens alls. Och mest glad är jag för att han bevisligen värdesätter våra mysstunder klockan 6 på morgonen precis lika mycket som jag gör. <3
Nåja. Avundsjuka är inget att bli glad för, kanske, och är något jag kanske kommer få jobba lite på senare. Men jag är glad för att Nelson faktiskt KAN säga till när han tycker att han behöver det, för det är något jag verkligen inte har sett ofta, om ens alls. Och mest glad är jag för att han bevisligen värdesätter våra mysstunder klockan 6 på morgonen precis lika mycket som jag gör. <3