Att ge mig en valp är som att ge mig en intravenös adrenalininjektion. Allt det som går på rutin och slentrian med Nelson blir plötsligt nytt och spännande. Jag BEHÖVER inte utsätta Nelson för nya situationer, det gör liksom så lite för honom. Men en valp ser man verkligen hur den växer och lär sig nytt varje gång den besöker ett nytt ställe. Det blir så himla motiverande och kul att göra saker.
Och det var därför jag trots en dunderförkylning ställde klockan på 7 en lördagmorgon för att ta mig in till hundfältet i Malmö.
Tidigare valpar vi har passat från Nelsons uppfödare har alla varit lite osäkra runt nya hundraser. De har bott med 10+ corgisar i en flock, och nu skall de plötsligt klara sig ensamma, och dessutom kring raser de aldrig träffat förr. Därför gillar jag att ta dem till hundfältet på Ribban, ett enoooooormt fält där alla hundar springer fritt och leker med varandra. Som en enorm jättemegarastrastgård deluxe på stranden med agilitybana och allt. Det brukar vara många hundar, men såhär många tror jag aldrig jag har sett där samtidigt förr. Vi måste varit minst 35 stycken, med tillhörande mattar och hussar. Och aaaalla ville självklart hälsa på Ankan. Där var många barn som lekte och pillade och lyfte och klappade, och alla vuxna ville också hälsa. Nelson var överlycklig över att kunna leka med så många hundar, så det gick ingen nöd på honom heller. Det var länge sedan jag såg honom så alldeles hysteriskt lycklig, och det värmde i mattehjärtat. Lite skyldig känner man ju sig när man släpat in en liten plums som Nelson mest bara tycker är pest och pina.
Till en början höll sig Ankan i hälarna på mig, som han gjort ända sedan han flyttade in hos oss i onsdags för tre dagar sedan. Men allteftersom tiden gick började han långsamt söka upp nya personer och hundar själv. Mot slutet gick han dessutom för att sniffa i buskarna en bit bort. Det var så kul att se hur hans självförtroende ökade. Och jag tänker såhär: kontakt är superviktigt. Men ännu viktigare är att ha en glad hund som inte är rädd för något. Jag vill hellre att han söker sig utåt nu som liten, springer och hälsar på folk och hundar och andra djur och är nyfiken på världen. Lydnaden och självkontrollen kan man ta senare. Framförallt med tanke på att han knappt rör sig ifrån hälarna på oss för att kissa. Det är inte kontakt han behöver träna i huvudsak, utan att våga röra sig utåt, bortåt. Och när han mot slutet i glädje rusar fram mot en joggare (lite får man väl skylla sig själv om man joggar över en hundrastplats?!) för att hälsa så ber jag om ursäkt utåt, men inåt dansar jag en liten segerdans. Duktig ankunge! Det blir nog något av dig också, skall du se!
Och det var därför jag trots en dunderförkylning ställde klockan på 7 en lördagmorgon för att ta mig in till hundfältet i Malmö.
Tidigare valpar vi har passat från Nelsons uppfödare har alla varit lite osäkra runt nya hundraser. De har bott med 10+ corgisar i en flock, och nu skall de plötsligt klara sig ensamma, och dessutom kring raser de aldrig träffat förr. Därför gillar jag att ta dem till hundfältet på Ribban, ett enoooooormt fält där alla hundar springer fritt och leker med varandra. Som en enorm jättemegarastrastgård deluxe på stranden med agilitybana och allt. Det brukar vara många hundar, men såhär många tror jag aldrig jag har sett där samtidigt förr. Vi måste varit minst 35 stycken, med tillhörande mattar och hussar. Och aaaalla ville självklart hälsa på Ankan. Där var många barn som lekte och pillade och lyfte och klappade, och alla vuxna ville också hälsa. Nelson var överlycklig över att kunna leka med så många hundar, så det gick ingen nöd på honom heller. Det var länge sedan jag såg honom så alldeles hysteriskt lycklig, och det värmde i mattehjärtat. Lite skyldig känner man ju sig när man släpat in en liten plums som Nelson mest bara tycker är pest och pina.
Till en början höll sig Ankan i hälarna på mig, som han gjort ända sedan han flyttade in hos oss i onsdags för tre dagar sedan. Men allteftersom tiden gick började han långsamt söka upp nya personer och hundar själv. Mot slutet gick han dessutom för att sniffa i buskarna en bit bort. Det var så kul att se hur hans självförtroende ökade. Och jag tänker såhär: kontakt är superviktigt. Men ännu viktigare är att ha en glad hund som inte är rädd för något. Jag vill hellre att han söker sig utåt nu som liten, springer och hälsar på folk och hundar och andra djur och är nyfiken på världen. Lydnaden och självkontrollen kan man ta senare. Framförallt med tanke på att han knappt rör sig ifrån hälarna på oss för att kissa. Det är inte kontakt han behöver träna i huvudsak, utan att våga röra sig utåt, bortåt. Och när han mot slutet i glädje rusar fram mot en joggare (lite får man väl skylla sig själv om man joggar över en hundrastplats?!) för att hälsa så ber jag om ursäkt utåt, men inåt dansar jag en liten segerdans. Duktig ankunge! Det blir nog något av dig också, skall du se!
Det var massa jippon där också. Folk som delade ut kaffe och LED-halsband och gratis mat och tuggben och godis. Någon filmade när hundarna lekte, och såklart var Ankan sötast på fältet och fick mest screen time. ;) En person hade med sig ordentliga proffsfotogrejer, och frågade om han fick lov att fota Ankan. Självklart, sade jag! Senare under dagen fick jag den här bilden till min mail, bara sådär. Ibland träffar man bra fina människor ibland, alltså.
Som av en ren händelse träffade vi på Nelsons kullsyster Vigdis också! Jag visste inte ens att de bodde här i närheten. Det var jättekul att se hur hon såg ut nu, det var ju Daniels favorit ur Nelsons kull när de var småttingar. Mattarna däremot kopplade henne och gick snabbt vidare, så de hann inte leka så länge. Men en liten kindpuss hann hon få!
Ni förstår att vi hade världens bästa dag, va? :D
Ni förstår att vi hade världens bästa dag, va? :D
Därefter skulle vi ta oss hem också. Vid det laget hade vi varit på fältet i tre (!!) timmar, och Ankan var så trött så trött. Jag bar honom under den två kilometer långa promenaden till stationen och han sov i mina armar. Väl där missade vi tåget och fick vänta en halvtimme. Malmö C vid lunchtid en lördag är ingen lugn plats, men lillen var alldeles däckad och märkte nog inte ens av att det fanns en värld runtomkring honom. Nelson som också annars brukar tycka att Malmö C är en lite läskig plats reagerade inte han heller, och inte ens när andra hundar kom förbi spände han sig. En riktig stjärna!